Dollys Dagbok

Kära dagbok.

Våren tvekar här inne. Där ute sjunger Horace sin parningssång. Min enda tröst är att han är pollenallergiker.
Min ångest rider mig om nätterna där jag vrider mig på min lakanlösa brits. Undra just om det va det här min mamma föreställde sig när hon med glittrande ögon vände sitt hamsteransikte med de blanksvarta knappnålsögonen mot min far (vem han nu är) och med äkta (?) glädje förkunnade att en ny individ var på väg.

Fast hon är ju dansk. De tänker ju annorlunda.

Kära Dagbok.

Idag brakade helvetet lös.

Kl 06.30 på morgonen stormade plitarna in i min cell. Visitation! Tagen på bar gärning! Jag skulle precis häkta ner gardinerna och bygga gnaga/tvinna till ett flyktrep. Jag blev av med mina förmåner att ha gardiner och typ lakan. Tack o lov hade jag gömt dig kära dagbok på ett ställe där solen aldrig skiner.

Tillbaka på ruta ett. Tur att jag är planernas mästare och att "Flykten från Sobibor" visades på TV förra veckan. Jag skriver inte mer fall i fall du hamnar i orätta händer men tänk dig ett trojanskt fullblod tillverkat i metallslöjden.

(Hörde föresten ryktas att äckliga Majsan hamnat på sjukan på sitt nya fängelse.. Äggasjuk. Hehehehe)

Kära dagbok.

Jag har suttit på isoleringen ett tag.  Till sist tröttnade jag på jävla majsan och hennes omsorger så när vi spelade plump i dagrummet råkade jag visst bita henne i handen. Men jag ser det som en stor succé för hon har blivit omplacerad. Jävla sopa.

På måndagar har vi tjejer ordnat så att vi får ha karaoke-kvällar. Och DET är något jag kan! Eloise, Is this the way to Amarillo, Up were we belong osv. Jag dominerade!!!

Tyvärr bestämde sig sur-plitarna för att alla de andra också skulle få sjunga. varför då? De jävla nollorna kan ju ingenting. Så det slutade med att jag har blivit avstängd från hela skiten på en hel månad. PLUS att jag måste delta i en anger management kurs fyra ggr i veckan.

Jag vet inte... Jag har mycket tid att tänka och jag har faktiskt en plan. Prison brejk.

Kära dagbok.

Ja, vad skall man säja? Kommer de att klara av att anpassa mig tillbaka till det vanliga samhället efter allt jag varit med om? Och är det någontans man lär sig om tyngre brottslighet så är det här på kåken.

Jag jobbar i tvätteriet tillsammans med några andra gnagare. Lyfter skrot en stund varje dag. Hänger i burtaket. Sånt typ. På kvällarna planerar jag min rymning. Min cellkamrat Majsan börjar verkligen gå mig på nerverna.

He used to give me roses
I wish he could again
But that was on the outside
And things were different then

We build our world together
With a love so clear and strong
But that was on the outside
Where did I go wrong?

On the inside the sun still shines
And the rain falls down
But the sun and rain are prisoners too
When morning comes around

Last night I dreamed we were together
Sharing all the love we'd known
'Til I had to face the nightmare
Of waking up alone

On the inside the roses grow
They don't mind the stoney ground
But the roses here are prisoners too
When morning comes around

Kära dagbok.

Livet här i kvinnofängelset skiljer sig inte så mycket från mitt vanliga liv tycker jag. Förutom senaste veckorna då. Jag har haft en gaska svår avis. Jag försöker transformera mitt drogberoende till kärleksberoende. Så att allt blir som förr.

Den här bilden är på min cellkamrat Majsan som egentligen är en helt vanlig tvåbarnsmor som behövde dryga ut kassan. Säjer hon. Hon ställde upp på ett "Gör-om-mig" reportage i tidningen "Hundliv" och när hon såg resultatet försökte hon tydligen döda chefredaktören. Säjer hon. Så nu tar hon ut hela sitt moderskap på mig och det känns jätteskönt. Jag behöver en mor. Dessutom får man färska ägg.

Kära dagbok.

Fängslad.

Men jag har en plan. jag kommer att gnaga på exakt samma ställe timme efter timme efter timme. De skall få se. Trägen vinner. Och äntligen ska jag få nytta av mitt överbett! HA!

Nu gäller bara en regel. Tappa inte tvålen.